Om mig

STAFFAN NORDSTRAND

Lite om mig...

För nu fem romaner sedan kunde jag inte tro för mitt liv att jag skulle bli författare på heltid. Att jag skulle lämna jobb i byggindustrin som arbetsledare för flera hundra hantverkare, ledningsgruppsrum och en miljö i järn och betong som jag alltid njöt av, var någonting som ingen kunde tro.

Men vad gör man inte för en bättre sak och när någon som sitter högre upp visar vägen. Ja då går man med.

Jag är inte kyrklig av mig, men blir påverkad, och det som påverkade mig starkt under början av de fyra åren jag jobbade med faktainsamlingen för mina romaner var mänskliga rättigheter, handel med människor, droger och vapen.

Det är de fyra viktiga grunderna i mina spänningsromaner som till stora delar är dokumentära.

I Under floden, Samnang tiggarpojken, Sista färden, Byggfirman och nu senast Opium är platser händelser och den fakta som kommer fram i dialogerna autentiskt.

 

I flera bloggar, tidningsarticklar och radiointervjuer har det kommit upp lite om mitt liv och bakgrund fram till dess att jag började i skolan under senare ungdomsåren och läste in klasserna sju, åtta och nio på ett år i Eriksdalskolan på Söder i Stockholm. Före den tiden hade jag bara skolkdagar och inga skoldagar. Det hämmade sig och jag kom på bättre tankar. Jag ville inte längre driva omkring på Stockholms gator, bo i portar, bli upp plockad av polisen, barnavårdsnämnden och fraktad till fosterhem och skola för busiga ungdomar. Jag ville bli något.

Det har jag nu. I och med romanen Opium, kan jag med stolthet kalla mig författare. Jag bestämde mig för att skriva den i samband med Under Floden trilogin, men blev avbruten och påverkad av vad media sa till mig under ett framträdande på Bokmässan i Göteborg tillsammans med Cecilia Malmström EU, och Thomas Eliasson kammaråklagare i Göteborg på en av scenerna.

Byggfirman kom mellan. Opium fanns hela tiden vid sidan och växte sig stark. Det tog mig nästan tre år att göra romanen färdig med all sammanställning av fakta och resor. Jag köpte mig upp på höjderna i Laos, till folket som odlar Opium och senare tillverkar heroin som i stora mängder bärs in i Kina upp till Shanghai och sedan vidare till Hongkong och Macao. I vissa delar även in i Skandinavien via Kina och Ryssland.

Knarket har gått samma väg i över hundra år, på samma stigar som av slitage bara blir djupare och detta trotts att myndigheterna gör allt för att stänga av transportvägarna. Det kommer de aldrig att göra. För mycket pengar att tjäna.

Boken är en stark spänningsroman där vi också följer Eva som träffar Fredde på hotell Malmen i Stockholm. De träffas i baren och deras tid tillsammans blir mer än dramatisk med svek, lögner och mord.

 

Eva blir MYCKET kär i Fredde efter ett antal nätter tillsammans. Kärleken förblindar henne och då han frågar om de skall resa på semester. Till Bangkok och Phuket, får Fredde bara ett svar. Eva åker med.

Efter bara fyra dagar i paradiset ångrar hon sig bittert och kan inte förstå hur hon bara kunde göra en sådan dumhet.

Eva kommer till ett annat hotell, Bangkok Hilton, Bigg Tiger som äter ett antal människor per dag.

Hela Evas liv från det att hon blir fastagen på flygplatsen för smuggling av heroin som hon inte har en aning om och som ligger i hennes väska och gömd i en nallebjörn, vänder upp och ned på hennes liv. Vi följer Eva under mycket dramatiska och starka scener. Hur hon förvandlas från en stark framgångsrik revisor i Stockholm till en nedbruten och någonting som man knappast kan kalla människa under tiden Fredde blir misstänkt av sina gangstervänner för ytterligare ett mord och byter identitet till Erik. Romanen Opium får en uppföljare, En tid för gudar, som ligger färdig och kommer ut till vintern. I den följer vi Erik som smugglar heroin från Laos via Kina in i Kassakistan, Ryssland till Sverige. Romanen slutar överaskande där den knyts ihop i Radhuset i Älta utanför Stockholm där den delvis började.

Självklart jobbar jag på ett nytt romanprojekt som jag hoppas kommer ut 2019 och just nu i skrivande stund tycker min Labrador Chica att vi bör ta en timmes promenad i skogen. Jag tar henne, går och lämnar just nu inga mer spår.

 

Vid tangenten

 

Staffan N

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Under den senaste bokmässan kom det fram en kvinna till mig, tittade på mig och frågade om jag händelsevis kände igen henne. Hon trodde så klart detsamma som jag och många andra, att vi människor inte förändras så mycket genom åren. Jag kände mig lite besvärad över situationen eftersom jag under alla mina sextiofem år kramat och pussat en del flickor och kvinnor. Kvinnan som stod framför mig befriade mig från allt mitt sökande i minnet. Hon berättade att hon hette Pia och gick i samma klass som mig i trean, fyran och femman. Plötsligt framträdde Pia lite tydligare och när vi kramades som om det var i går, försvann åren.

 

Vi stod och pratande en stund efter det att hon köpt den senaste romanen "Byggfirman" och så sa hon någonting mycket sant innan vi skildes år: – Inte kunde någon tro att du skulle bli författare.

 

Jag gick inte så ofta till skolan. Jag hade mer skolkdagar än skoldagar. De dagar jag var i skolan blev jag alltid kallad för dumhuvud. Jag var mycket dålig på att läsa och skriva, men var bättre på att slåss och jag tror att det var just det Pia kom ihåg.

 

När barnavårdsnämnden, efter mycket om och men lyckades placera mig på ett fosterhem utanför Tranås, rymde jag. Jag cyklade under en vinternatt, mycket dåligt klädd, på en stulen cykel ca två mil in till Tranås. Därifrån kom jag efter ett par dygn till Stockholm, och efter att polisen funnit mig i en kolonistuga transporterades jag till Danderyds sjukhus och psykavdelningen.

 

Där höll de mig inlåst i flera månader och hade jag inte rymt därifrån en vårdag så hade jag med all säkerhet blivit lobotomerad, fått en nerv avskuren i huvudet och blivit förstörd som människa.

Efter en tid med bus på Stockholms gator och sovandes i portar blev jag omhändertagen av Frälsningsarmén och skickad till ett hem för missanpassade barn på Svartsjölandet. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var ett hem för missförstådda, inte missanpassade barn.

 

Tre år senare, sjutton år gammal, gick jag på Eriksdalsskolan på söder i Stockholm och läste in sjuan, åttan och nian på ett år, med bästa betyg. Motiverad till tusen och fast besluten att bli någonting.

Jag pluggade på och jobbade samtidigt på byggen. Bygga blev mitt liv med två andra jobb emellan. Ett på IBM och det andra som marknadschef på WANG, IBMs största konkurrent.

 

Min karriär blev solklar och ingenting fick hindra mig från att nå framgång med det jag tog mig för. Men en sak kom att bli mycket viktig under resans gång; jag skrev alltid och läste mycket.

På så vis började jag skriva musiktexter och musik. De ord jag inte kunde stava till bytte jag ut mot andra med samma mening och som jag kunde stava till perfekt. Det i sin tur innebar att mitt ordförråd växte, ord som senare kom att få betydelse.

 

Jag kom att skriva texter och musik som både Py Bäckman och Tommy Nilsson tillsammans med mig förevigat på skivor fram till 1994.

 

När jag 2005 blev chef för byggprojekt i Thailand och tillsammans med min sambo Maria bestämde mig för att sprida kunskap om människohandel och prostitution, som fanns i vår omgivning, kom skrivandet tillbaka. Men på ett lite annorlunda sätt.

 

Under de första två åren levde vi nära byggarbetarfamiljer och de relationsproblem som uppstod genom att mannen i familjen ofta besökte barer och bordeller. Nu pratar vi inte om turisterna, utan de lokalt födda. 75 till 80% av nyttjarna är asiaterna själva. Därutöver kommer turisterna från alla delar av världen.

 

Mina funderingar blev många om på vilket sätt jag skulle informera om problemen, när det gällde köp av prostituerade, både av lokala män och turister. Att informera via skolor, samarbeta med resebyråer, verka via sociala klubbar och media var några möjliga vägar, men en sak var säker: ingen skulle läsa ett instruktionshäfte på några sidor om hur man skulle förhålla sig till prostitutionen som turist eller som infödd.

 

Tiden gick och jag blev tvungen att resa till norra Laos för att försöka finna på en leverantör av trä för produktion av dörrar till byggprojekten.

Efter flera dagars resa upp i norra Laos, kom vi hungriga, törstiga, och trötta efter en färd i dimma och tjock rök från brända bergstoppar, fram till orten Phonsavan och Crater bar.

Det låter fint men det kan jag säga att ingen normal människa skulle gå in i en byggnad som var byggd av flygplansvingar och plåt från flygplan som störtat efter det att de blivit nedskjutna under Vietnamkriget, men inget annat alternativ fanns.

 

Jag och Maria blev sittande där tillsammans med tre tyskar som redan suttit där i två timmar i förhoppning att få någonting till livs.

Det fick vi veta en timme senare när vi började prata med varandra i samband med att vi alla hörde ett jävla liv från andra sidan en tunn plåtvägg av korrigerad plåt, när en höna som inte ville släppa livet till en gryta, skrek hejdlöst.

 

När det hade dröjt ytterligare någon timme innan maten kom in på bordet, hade jag börjat intressera mig för bombkartor, bilder på män från CIA, amerikanska soldater och noter under bilderna som berättade om hur CIA byggde upp den hemliga armén med hjälp av Hmongfolket. Det är en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av nittonhundratalet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. De ogillade kommunismen och var en lättmanipulerad folkgrupp för CIA. Lätt att få dem till samarbete med USA och kriga mot kommunismen i Laos och Vietnam.

Detta innebar att Hmongerna blev till stora delar helt isolerade efter kriget och för att få mat på bordet sålde de vapen som de kunde finna i grottor utefter gränsen till Vietnam, opium från bergstopparna och döttrar till bordeller.

 

Nu ledde Gud mig till en plats med historia, en bakgrund och en tydlig signal.

Efter de första timmarna i Phonsavan, timmar som kom att bli dagar, grodde detta så mycket i mitt huvud att jag nästan tappade fokus på vad skälet till vistelsen i området var, att finna en träproducent.

Min kommunikation med Maria blev mycket fåordig, så pass att hon trodde jag blivit sjuk.

Jag var sjuk, jag led av nyfikenhet och misstänksamhet.

 

Plötsligt började jag prata och då kom allt, alla mina tankar. Någon där uppe sa till mig att jag skulle skriva en roman, en dokumentär roman och i den ta in allt som jag nu lärt mig och som jag senare skulle komma att lära mig.

Dela med mig av hur handeln med människor kan se ut, få historien om Prim, hennes liv tillsammans med mamma Lu ut i världen, väcka kunskapen om trafficking genom en spänningsroman som kom att bli en trilogi.

 

Följa "Samnang Tiggarpojken" i hans liv under tiden i Phnom Penh fram till Bangkok och därefter de bägge kvinnorna som under lång tid blivit utnyttjade och våldtagna under hemska förhållanden, hur de finner kärleken hos varandra i romanen "Sista färden", där natten faller mörk och rummet fylls av tystnad men Prims närvaro skänker ljus till Bees liv.

 

Fyra år och fyra dokumentära romaner senare står jag på bokmässan och presenterar "Byggfirman" för hundratals människor som frågar om mitt researcharbete. Jag berättar då att det tog fyra år att samla all fakta för "Under floden" med massor av resor runt om i regionen samtidigt som vi köpte ut flickor från bordeller som efter flera år ville berätta sina historier.

Det kommer ofta över mig minnen; om då vi var tvungna att springa för livet från direkt farliga platser, från bordeller och slumkvarter där taxin vägrade att åka in, men där jag smög med min kamera medan den lokala taxiföraren stack, medveten om faran.

 

Jag har i samband med den senaste romanen fått frågan om jag känner rädsla när jag skaffar in faktamaterial. Mitt svar har varit: Jag måste, jag lever och mår bättre om kunnandet når ut till världens folk.

 

Staffan N