Staffan Nordstrand växte upp i Danderyds kommun. Han hade läs- och skrivsvårigheter i skolan. Efter fler skolkdagar än skoldagar, olika fosterhem och hem för missanpassade barn, slutade han skolan efter sjunde klass. Staffan var inte missanpassad. Han var missförstådd på grund av dyslexi.

Bakgrund

Efter lång, envis vidareutbildning med godkända resultat, började han arbeta i databranschen på bland annat IBM, Wang och senare som entreprenör och egenföretagare.

Staffan arbetade under många år som företagsledare och kom efter millennieskiftet att leda byggprojekt i Thailand. Han blev där varse om fattigdomen, handeln med människor, droger, vapen och prostitutionen i landet och om barnhandeln som pågår i grannländerna. Dessa upplevelser kombinerat med faktainsamling blev grunden till böckerna Under floden, Tiggarpojken och Sista Färden. I böckerna får man följa fjortonåriga Prims familj från en fattig by, där flickorna via en uppfostringsbordell leds in i prostitution i semesterparadiset Phuket. Hon lyckas fly, men återvänder så småningom för att begrava sin döda mor.

Staffan Nordstrand har därefter gett ut ytterligare romaner, som alla har verklighetsbakgrund och handlar om mänskliga rättigheter, handel med människor, droger och vapen.

Romanen Opium handlar om Eva som träffar Fredde på hotell Scandic Malmen i Stockholm. Deras tid tillsammans börjar med intensiv romantik, men blir mer än dramatisk under deras resa till Thailand tillsammans.

I uppföljaren En tid för gudar följer vi Erik på en dramatisk och farofylld färd från norra Laos till Sverige, med tio kilo heroin, bundet runt kroppen!

En recensent skriver att Nordstrand ”skildrar livet i thailändska fängelser på ett övertygande sätt” och att det är uppenbart att Nordstrands ärende är att berätta om turistparadisets svarta baksida.

I samband med romanen Bedrägeriet som krävde noggrann research, fick jag ofta frågan om jag känt rädsla när jag skaffat in faktamaterial. Mitt svar på den frågan är: En del människor existerar. Jag lever och måste, jag mår bättre om kunnandet når ut till världens folk.

Efter Bedrägerier kände jag att jag behövde en paus från boken innan det var dags för en översättning av boken.

Det mest logiska för mig då, var att avbryta med att släppa Någonstans somnar någon i gråt, som lästes in av Gunilla Leining och fick stanna som ljudbok hos Storytel och Bookbeat.

Även denna bok utspelar sig i Asien och den handlar om en liten kille som blir såld av sin ensamstående mor, för att få en bättre framtid som adoptivbarn i ett rikt land med fina skolor och många fler möjligheter.

Han blir såld, såld igen och hamnar tillsammans med andra barn som misshandlats så svårt att de blivit handikappade och tillsammans hamnar de i slummen. När han sedan träffar en dansk, före detta kriminell man, tar livet en annan vändning.

Om mig

För nu tio Svenska romaner sedan och tre på den Brittiska marknaden kunde jag inte tro för mitt liv att jag skulle bli författare på heltid. Att jag skulle lämna eget företagande med finans, grossist, fastigheter och jobb i byggindustrin som arbetsledare för hantverkare, ledningsgrupper och en miljö i järn och betong som jag alltid njöt av, var någonting som ingen kunde tro. Men vad gör man inte för en bättre sak och när någon som sitter högre upp visar vägen. Ja då går man med.

Jag är inte kyrklig av mig, men blir påverkad, och det som påverkade mig starkt under början av de fyra åren jag jobbade med faktainsamlingen för mina romaner var mänskliga rättigheter, handel med människor, droger och vapen. Det är de fyra viktiga grunderna i mina spänningsromaner som till stora delar är dokumentära.

I alla mina böcker är platser, händelser och den fakta som framkommer i dialogerna, till största delen autentiska.

Romanen Opium tog mig nästan tre år att färdigställa, med all fakta och resorna jag gjorde. Jag köpte mig upp på höjderna i Laos, till folket som odlar Opium och senare tillverkar heroin som i stora mängder bärs in i Kina upp till Shanghai och sedan vidare till Hongkong och Macao. I vissa delar även in i Skandinavien via Kina och Ryssland.

Knarket har gått samma väg i över hundra år, på samma stigar som av slitage bara blir djupare och detta trots att myndigheterna gör allt för att stänga av transportvägarna. Det kommer de aldrig att göra. För mycket pengar att tjäna.

Boken Byggfirman kom till under samma period. Till skillnad från mina tidigare böcker utspelar sig denna hemma i Stockholm, men även denna med en handling plockad ur verkligeheten. Byggfirman bygger på avslöjanden om handel med svart arbetskraft från bland annat Baltikum och prostitutionen samt sprithandeln i byggbranschen.

Min uppväxt var ingen dans på rosor

Jag gick inte så ofta till skolan. Jag hade mer skolkdagar än skoldagar. De dagar jag var i skolan blev jag alltid kallad för dumhuvud. Jag var mycket dålig på att läsa och skriva, men var bättre på att slåss.

När barnavårdsnämnden, efter mycket om och men lyckades placera mig på ett fosterhem utanför Tranås, rymde jag. Jag cyklade under en vinternatt, mycket dåligt klädd och på en stulen cykel ca en mil in till Tranås. Därifrån kom jag efter ett par dygn till Stockholm, och efter att polisen funnit mig i en kolonistuga transporterades jag till Danderyds sjukhus och psykavdelningen.

Där höll de mig inlåst i flera månader och hade jag inte rymt därifrån en natt så hade jag med all säkerhet blivit lobotomerad, fått en nerv avskuren i huvudet och blivit förstörd som människa.

Efter en tid med bus på Stockholms gator och sovandes i portar blev jag åter omhändertagen och placerad på ett hem för missanpassade barn på Svartsjölandet. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att jag inte passade in. Jag var missförstådd och inte missanpassad så jag rymde.

Idag vet jag varför det blev som det blev. Det förstod varken jag eller någon annan då. Jag led av grav dyslexi.

Detta kan ni läsa mer om i Boken om Lars, som släpptes 2022 både som bok och ljudbok.

Tre år senare, sjutton år gammal, gick jag på Eriksdalsskolan på söder i Stockholm och läste in sjuan, åttan och nian på ett år, med godkända betyg. Med hjälp av bra lärare blev jag motiverad till tusen och fast besluten att bli någonting.

Jag pluggade på och jobbade samtidigt på byggen. Bygga blev mitt liv med två andra jobb emellan. Ett på IBM och det andra som marknadschef på WANG, IBMs största konkurrent. Min karriär blev solklar och ingenting fick hindra mig från att nå framgång med det jag tog mig för. Men en sak kom att bli mycket viktig under resans gång; jag skrev alltid och läste mycket.

På så vis började jag skriva musiktexter och musik. De ord jag inte kunde stava till bytte jag ut mot andra med samma mening och som jag kunde stava till perfekt. Det i sin tur innebar att mitt ordförråd växte, ord som senare kom att få betydelse.

Tillfälligheten som öppnade dörren till min framtid

En vårdagsmorgon när jag är ute och promenerar med min treåriga son på vår lilla återvändsgata, hör vi plötsligt ett jämrande ljud i närheten. Vi stannar och lyssnar och tar några steg närmare ljudet tills det är tydligt att jämrandet kommer från diket och där finner vi en katt. Vi går sakta och försiktigt mot katten för att inte skrämma den stackars missen, som inte rör sig ur fläcken och vi sätter oss försiktigt ned vid katten.

– Jag tror att vi måste hjälpa den här missen, säger jag och tittar på min son som med stora ögon nickar instämmande.

Katten gnyr av smärta och jag tar den försiktigt i mina händer. Den verkar ha jätteont och är väldigt svullen på sidan av huvudet. Jag tar katten i knät och både jag och min son smeker den försiktigt. Katten är sårig och full av fästingar. Här och var har den tappat päls. Jag tror att någon har sparkat den eller kört på den, tänker jag och sitter alldeles stilla medan sonens lilla hand försiktigt smeker missen på huvudet. Efter en stund slutar katten jämra sig och jag funderar på varifrån den kommer. De kan ju gå långt. Den verkar övergiven.

plötsligt känner jag en hand på sin högra axel och jag rycker till. Vi har varit så upptagna med missen att vi inte märkt att någon iakttagit oss och sakta kommit upp bakom oss där vi sitter.

– Det var mig en stor och fin katt, säger en äldre herre.

– Är det din katt? frågar jag och tittar upp på mannen som lutar sig över oss tre, fortfarande med handen på min axel.

– Nej, jag såg er sitta här med den stackars katten. Inte bra. Den behöver vård. Både jag och sonen tittar på mannen, sedan på katten igen.

Det hörs tydligt att mannen är invandrare för han bryter på ett annat språk. När vi reser oss upp från dikeskanten med katten i famnen, tittar den främmande mannen mig stint i ögonen innan han flyttar blicken och säger

– Jag bor där, i den lilla gula stugan. Det är min och min hustrus sommarhus. Vi bor annars i Stockholm. Jag har ett förslag till er två. Ni tar hand om katten, åker till veterinären och ger den alla sprutor den behöver och köper all god mat den vill ha, så betalar jag. Är vi överens?

Jag och sonen nickar. Vi tar mannen artigt i hand och går sedan tillbaka hem med katten, som från den stunden har ett hem. Jag berättar för min fru hur vi hittat katten och hur mannen i gula stugan dök upp bakom oss och utan att presentera sig gjorde en deal med oss om kattens framtid. Som kattälskare kan man inte säga nej. Den som kan ställa till problem för den här lilla missen är hunden Bam-Bam. Vår ouppfostrade lilla terrier som gärna jagar upp en stackars katt i närmaste träd.

Under veckan som går pratar vi om det näst intill osynliga paret i gula stugan, som erbjudit sig att betala för missen, som snart funnit sig till rätta i soffan efter veterinärbesöket.

I slutet av veckan börjar vi undra vi om paret i gula huset kommer ut till helgen? Vi har ju lagt ut nästan hela matkassan för månaden på katten. Hela lördagen går, men ingen i eller kring gula stugan syns till.

Under måndagen kommer namnfrågan upp i samband med besök hos veterinären, som behövde veta namnet på katten. Som en blixt från klar himmel kom jag på namnet Ruffa, efter katten Uffa jag hade när jag var liten. Det blev Ruffas. Han är ovanligt stor och eftersom han levt i det vilda har han också utvecklat oanade talanger som Bam-Bam också identifierat. När katten är hemma håller sig Bam-Bam undan.

Söndagen kommer och går. När halva middagen intagits knackar det hårt på ytterdörren. Alla ser förvånade ut. Jag masar mig fram till dörren och öppnar den sakta. När dörren är helt öppen ser jag den äldre mannen från dikeskanten och en kvinna vid hans sida stå på den lastpall som utgör en provisorisk trappa in till huset. Kvinnan ler brett.

– Vi vill se missen, säger hon på bruten svenska. Jag är märkbart överraskad och tittar in mot matbordet och allt stök runtomkring. Min fru kommer till dörren samtidigt som hon försöker mota undan en nyfiken Bam-Bam.

– Kom in, säger hon helt naturligt.

– Ja, javisst, kom in, fyller jag i.

Paret kommer in och hänger av sig.

– Hm, var är missen? frågar kvinnan igen.

– Han ligger där på soffan mellan kuddarna. Det har blivit hans plats. Det blir lite katthår men vi borstar bort det emellanåt, säger jag.

 Paret har fortfarande inte presenterat sig med namn. De går fram till katten, sätter sig på vardera sidan om honom och smeker honom. Vi andra går ut i köket och tittar frågande på varandra.

– Vad ska vi göra? De kan ju inte sitta där hela kvällen viskar vi till varandra. Du får hitta på någonting. Jag rycker på axlarna och tar ett djupt andetag.

– Okej, säger jag, jag tar det. Du får ta junior. Jag går tillbaka till paret i soffan. När jag kommer mot dem tittar kvinnan upp.

– Vi har inte presenterat oss. Jag heter Kate och min man heter Nick, ja, egentligen Nickolas. Vi kommer från Ungern. Ja, inte i dag, skrattar hon.

– Hur mycket kostar katten? frågar Nick.

– Han har fått namnet Ruffas nu och Ruffas är inte till salu. Han är en riktigt mysig katt. Jag missförstår Nicks fråga, antagligen på grund av brytningen. Vad Nick undrar är hur mycket pengar jag har lagt ut för katten under den gångna veckan. Innan jag hinner svara lägger Nick fram tusen kronor på ett sidobord.

– Ruffas behöver ju pengar under veckan som kommer också, svarar Nick.

Efter det lättar det mellan oss alla. Kate och Nick är väldigt nyfikna på oss och allt eftersom kvällen och samtalet fortskrider blir den nyfikenheten ömsesidig. Nick och Kate, som är tjugo och tjugofem år äldre, berättar hur de kom till Stockholm från ett trasigt Budapest. De berättar om sin bakgrund som ungerska judar, hur tacksam Kate är för hjälpen från Raul Wallenberg som räddat hennes liv. Kanske var det därför dom ville rädda kattens liv? Vi berättar allt om oss och våra familjer, utbildningar och framtidsplaner.

Nick har fått uppfattningen om att jag är i byggbranschen. Han har bara sett mig med en hammare i handen. Efteråt förstår Nick varför jag bygger huset helt själv: jag har inte råd att anlita dyra hantverkare och är för stolt för att be min svärfar om hjälp. När samtalet är över är det sent på natten. Under åren som går fördjupas vänskapen mellan oss. Det blir en självklarhet att Nick och Kate sitter vid vårt middagsbord om söndagarna. Med tiden får vi hela parets resa klar för oss. Nick och Kate har upplevt nazisternas framfart under andra världskriget. Nicks jobb som städare på Electrolux under första tiden i Sverige, som ledde till starten av det egna bolaget inom kosmetikabranschen som kom att bli mycket framgångsrikt. Kate blev engagerad i hela världens kosmetikaindustri och i Raul Wallenbergs stiftelse. Parets resa inspirerar mig och jag får allt större egna ambitioner.

Med Nicks hjälp startar jag ett företag i fastighetsbranschen och under hela min karriär har Nick funnits vid min sida som lärare, vän, mentor, diskussionspartner och delfinansiär. Efter hans bortgång valde jag att sälja allt och avsluta, för att göra någonting nytt och annorlunda. Mitt liv tog en ordentlig vändning, tack vare tillfälligheter, tack vare katten Ruffas,

Mina år i Thailand och hur skrivandet startade.

När jag 2005 blev chef för byggprojekt i Thailand och tillsammans med min sambo Maria bestämde mig för att sprida kunskap om människohandel och prostitution, som fanns i vår omgivning, kom skrivandet tillbaka. Men på ett lite annorlunda sätt.

Under de första två åren levde vi nära byggarbetarfamiljer och de relationsproblem som uppstod genom att männen i familjerna ofta besökte barer och bordeller. Nu pratar vi inte om turisterna, utan de lokalt födda. 75 till 80% av nyttjarna är asiaterna själva. Därutöver kommer turisterna från alla delar av världen. Mina funderingar blev många om hur jag skulle kunna sprida information om detta.

Att informera via skolor, samarbeta med resebyråer, verka via sociala klubbar och media var några möjliga vägar, men en sak var säker: ingen skulle läsa ett instruktionshäfte på några sidor om hur man skulle förhålla sig till prostitutionen som turist eller som infödd.

Tiden gick och jag blev tvungen att resa till norra Laos för att försöka finna en leverantör av trä för produktion av dörrar till byggprojekten. Efter flera dagars resa upp i norra Laos, kom vi hungriga, törstiga, och trötta efter en färd i dimma och tjock rök från brända bergstoppar, fram till orten Phonsavan och Crater bar.

Det låter fint ,men det kan jag säga att ingen normal människa skulle gå in i en byggnad gjord av flygplansvingar och plåt från störtade flygplan som blivit nedskjutna under Vietnamkriget. Men vad hade dom att välja på?

Jag och Maria blev sittande där tillsammans med tre tyskar som redan suttit där i två timmar i förhoppning att få någonting till livs. Det fick vi veta en timme senare när vi började prata med varandra i samband med att vi alla hörde ett jävla liv från andra sidan en tunn vägg av korrigerad plåt. Det var en höna som inte ville släppa livet till en gryta som skrek hejdlöst.

När det hade dröjt ytterligare någon timme innan maten kom in på bordet, hade jag börjat intressera mig för bombkartor, bilder på män från CIA, amerikanska soldater och noter under bilderna som berättade om hur CIA byggde upp den hemliga armén med hjälp av Hmongfolket. Det är en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av nittonhundratalet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. De ogillade kommunismen och var en lättmanipulerad folkgrupp för CIA. Lätt att få dem till samarbete med USA och kriga mot kommunismen i Laos och Vietnam.

Detta innebar att Hmongerna blev till stora delar helt isolerade efter kriget. För att få mat på bordet sålde de vapen som de kunde finna i grottor utefter gränsen till Vietnam, opium från bergstopparna och sina döttrar till bordeller.

Nu ledde Gud mig till en plats med historia, en bakgrund och en tydlig signal.

Efter de första timmarna i Phonsavan, timmar som kom att bli dagar, grodde detta så mycket i mitt huvud att jag nästan tappade fokus på vad skälet till vistelsen i området var, att finna en träproducent. Min kommunikation med Maria blev mycket fåordig, så pass att hon trodde jag blivit sjuk.

Jag var sjuk, jag led av nyfikenhet och misstänksamhet.

Plötsligt började jag prata och då kom allt, alla mina tankar. Någon där uppe sa till mig att jag skulle skriva en roman. En dokumentär roman och i den ta in allt som jag nu lärt mig och som jag senare skulle komma att lära mig. Dela med mig av hur handeln med människor kan se ut. Berätta historien om Prim och hennes liv tillsammans med mamma Lu. Väcka kunskapen om handeln med människor, droger och vapen. Det kom att bli spänningstrilogin Under Floden, tiggarpojken och Sista färden.

Följ ”Samnang Tiggarpojken” i hans dramatiska liv under tiden i Phnom Penh fram till mörka dolda platser i Bangkok, där myndigheten blundar under sexhandel med barn och därefter de bägge kvinnorna som under lång tid blivit utnyttjade och våldtagna i stadens bordeller. Hur de finner kärleken hos varandra i romanen ”Sista färden”, där natten faller mörk och rummet fylls av tystnad medan Prims närvaro skänker ljus till Bees liv.

/Staffan Nordstrand