Om mig

Staffan Nordstrand växte upp i Danderyds kommun. Han hade läs- och skrivsvårigheter i skolan. Efter fler skolkdagar än skoldagar, olika fosterhem och hem för missanpassade barn, slutade han skolan efter sjunde klass.Staffan var inte missanpassad. Han var missförstådd på grund av dyslexi.

Efter lång, envis vidareutbildning med godkända resultat, började han arbeta i databranschen på bland annat IBM, Wang  och senare som entreprenör och egenföretagare.

Staffan Nordstrand började sitt skrivande med att skriva musiktexter som producerades tillsammans med Py Bäckman och Tommy Nilsson.

Han arbetade under många år som företagsledare och kom efter millennieskiftet att leda byggprojekt i Thailand. Han blev där varse fattigdomen, handeln med människor, droger, vapen och prostitutionen i landet och barnhandeln i grannländerna. Dessa upplevelser kombinerat med faktainsamling blev grunden till trilogin Under floden, Tiggarpojken och Sista Färden. I böckerna får man följa fjortonåriga Pims familj från en fattig by via en uppfostringsbordell till prostitution i semesterparadiset Phuket. Hon lyckas fly, men återvänder så småningom för att begrava sin döda mor.

Staffan Nordstrand har därefter gett ut ytterligare romaner, som alla har verklighetsbakgrund och handlar om mänskliga rättigheter, handel med människor, droger och vapen. Romanen Opium (2017) och uppföljaren En tid för gudar ( 2019) beskriver narkotikans väg från odlingar i Laos och vidare till Kina och sedan Hongkong och Macao. Slutligen når drogerna Stockholm och huvudpersonen Eva som träffar Fredde på hotell Malmen i Stockholm, där deras tid tillsammans blir mer än dramatisk med svek, lögner och mord. En recensent skriver att Nordstrand ”skildrar livet i thailändska fängelser på ett övertygande sätt” och att det är uppenbart att Nordstrands ärende är att berätta om turistparadisets svarta baksida.

Hans noggranna research avspeglas  tydligt i romanen Bedrägeriet ( 2020).

Om Mig

För nu nio romaner sedan kunde jag inte tro för mitt liv att jag skulle bli författare på heltid. Att jag skulle lämna eget företagande med finans, grossist, fastigheter och jobb i byggindustrin som arbetsledare för hantverkare, ledningsgrupper och en miljö i järn och betong som jag alltid njöt av, var någonting som ingen kunde tro. Men vad gör man inte för en bättre sak och när någon som sitter högre upp visar vägen. Ja då går man med.

Jag är inte kyrklig av mig, men blir påverkad, och det som påverkade mig starkt under början av de fyra åren jag jobbade med faktainsamlingen för mina romaner var mänskliga rättigheter, handel med människor, droger och vapen. Det är de fyra viktiga grunderna i mina spänningsromaner som till stora delar är dokumentära.

I Under floden, Samnang tiggarpojken, Sista färden, Byggfirman, Opium, En tid för gudar och Bedrägeriet är platser händelser och den fakta som kommer fram i dialogerna till största delen autentiska.

I flera bloggar, tidningsartiklar och radiointervjuer har det kommit upp lite om mitt liv och bakgrund fram till dess att jag började i skolan under senare ungdomsåren och läste in klasserna sju, åtta och nio på ett år i Eriksdalskolan på Söder i Stockholm. Före den tiden hade jag bara skolkdagar och inga skoldagar. Det hämmade sig och jag kom på bättre tankar. Jag ville inte längre driva omkring på Stockholms gator, bo i portar, bli upplockad av polisen, barnavårdsnämnden och fraktad till fosterhem och skola för busiga ungdomar. Jag ville bli något.

Det har jag nu. I och med romanen Opium, kan jag med stolthet kalla mig författare. Jag bestämde mig för att skriva den i samband med Under Floden trilogin, men blev avbruten och påverkad av vad media sa till mig under ett framträdande på Bokmässan i Göteborg tillsammans med Cecilia Malmström EU, och Thomas Eliasson kammaråklagare i Göteborg på en av scenerna.

Byggfirman kom mellan. Opium fanns hela tiden vid sidan och växte sig stark. Det tog mig nästan tre år att göra romanen färdig med all sammanställning av fakta och resor. Jag köpte mig upp på höjderna i Laos, till folket som odlar Opium och senare tillverkar heroin som i stora mängder bärs in i Kina upp till Shanghai och sedan vidare till Hongkong och Macao. I vissa delar även in i Skandinavien via Kina och Ryssland.

Knarket har gått samma väg i över hundra år, på samma stigar som av slitage bara blir djupare och detta trotts att myndigheterna gör allt för att stänga av transportvägarna. Det kommer de aldrig att göra. För mycket pengar att tjäna.

Boken är en stark spänningsroman där vi också följer Eva som träffar Fredde på hotell Malmen i Stockholm. De träffas i baren och deras tid tillsammans blir mer än dramatisk med svek, lögner och mord.

Eva blir MYCKET kär i Fredde efter ett antal nätter tillsammans. Kärleken förblindar henne och då han frågar om de skall resa på semester. Till Bangkok och Phuket, får Fredde bara ett svar. Eva åker med.

Efter bara fyra dagar i paradiset ångrar hon sig bittert och kan inte förstå hur hon bara kunde göra en sådan dumhet.

Eva kommer till ett annat hotell, Bangkok Hilton, Bigg Tiger som äter ett antal människor per dag.

Hela Evas liv från det att hon blir fasttagen på flygplatsen för smuggling av heroin som hon inte har en aning om och som ligger i hennes väska och gömd i en nallebjörn, vänder upp och ned på hennes liv. Vi följer Eva under mycket dramatiska och starka scener. Hur hon förvandlas från en stark framgångsrik revisor i Stockholm till en nedbruten och någonting som man knappast kan kalla människa under tiden Fredde blir misstänkt av sina gangstervänner för ytterligare ett mord och byter identitet till Erik. Romanen Opium har en uppföljare, En tid för gudar. I den följer vi Erik som smugglar heroin från Laos via Kina in i Kassakistan, Ryssland till Sverige. Romanen slutar överraskande där den knyts ihop i Radhuset i Älta utanför Stockholm där den delvis började.

Efter dokumentärromanen, Någonstans somnar någon i gråt som finns hos bland annat Storytel inläst av Gunilla Lejning kommer romanen om Lars ut under våren 2022.

Sant och hänt

Under en av den senaste bokmässan kom det fram en kvinna till mig, tittade på mig och frågade om jag händelsevis kände igen henne. Hon trodde så klart detsamma som jag och många andra, att vi människor inte förändras så mycket genom åren. Jag kände mig lite besvärad över situationen eftersom jag under alla mina år, också, kramat och pussat en del flickor och kvinnor. Kvinnan som stod framför mig befriade mig från allt mitt sökande i minnet. Hon berättade att hon hette Pia och gick i samma klass som mig i trean, fyran och femman. Plötsligt framträdde Pia tydligare och när vi kramades som om det var i går, försvann åren.

Vi stod och pratande en stund efter det att hon köpt en av mina romaner och så sa hon någonting mycket sant innan vi skildes år: – Inte kunde någon tro att du skulle bli författare. Du kunde ju knappt läsa.

Jag gick inte så ofta till skolan. Jag hade mer skolkdagar än skoldagar. De dagar jag var i skolan blev jag alltid kallad för dumhuvud. Jag var mycket dålig på att läsa och skriva, men var bättre på att slåss och jag tror att det var just det Pia kom ihåg.

När barnavårdsnämnden, efter mycket om och men lyckades placera mig på ett fosterhem utanför Tranås, rymde jag. Jag cyklade under en vinternatt, mycket dåligt klädd, på en stulen cykel ca en mil in till Tranås. Därifrån kom jag efter ett par dygn till Stockholm, och efter att polisen funnit mig i en kolonistuga transporterades jag till Danderyds sjukhus och psykavdelningen.

Där höll de mig inlåst i flera månader och hade jag inte rymt därifrån en natt så hade jag med all säkerhet blivit lobotomerad, fått en nerv avskuren i huvudet och blivit förstörd som människa.

Efter en tid med bus på Stockholms gator och sovandes i portar blev jag åter omhändertagen och placerad på ett hem för missanpassade barn på Svartsjölandet. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att jag inte passade in. Jag var missförstådd och inte missanpassad så jag rymde.

Tre år senare, sjutton år gammal, gick jag på Eriksdalsskolan på söder i Stockholm och läste in sjuan, åttan och nian på ett år, med godkända betyg. Med hjälp av bra lärare blev jag motiverad till tusen och fast besluten att bli någonting.

Jag pluggade på och jobbade samtidigt på byggen. Bygga blev mitt liv med två andra jobb emellan. Ett på IBM och det andra som marknadschef på WANG, IBMs största konkurrent.

Min karriär blev solklar och ingenting fick hindra mig från att nå framgång med det jag tog mig för. Men en sak kom att bli mycket viktig under resans gång; jag skrev alltid och läste mycket.

På så vis började jag skriva musiktexter och musik. De ord jag inte kunde stava till bytte jag ut mot andra med samma mening och som jag kunde stava till perfekt. Det i sin tur innebar att mitt ordförråd växte, ord som senare kom att få betydelse.

Jag kom att skriva texter och musik som både Py Bäckman och Tommy Nilsson tillsammans med mig förevigat på skivor fram till 1994.

När jag 2005 blev chef för byggprojekt i Thailand och tillsammans med min sambo Maria bestämde mig för att sprida kunskap om människohandel och prostitution, som fanns i vår omgivning, kom skrivandet tillbaka. Men på ett lite annorlunda sätt.

Under de första två åren levde vi nära byggarbetarfamiljer och de relationsproblem som uppstod genom att mannen i familjen ofta besökte barer och bordeller. Nu pratar vi inte om turisterna, utan de lokalt födda. 75 till 80% av nyttjarna är asiaterna själva. Därutöver kommer turisterna från alla delar av världen.

Mina funderingar blev många om på vilket sätt jag skulle informera om problemen, när det gällde köp av prostituerade, både av lokala män och turister. Att informera via skolor, samarbeta med resebyråer, verka via sociala klubbar och media var några möjliga vägar, men en sak var säker: ingen skulle läsa ett instruktionshäfte på några sidor om hur man skulle förhålla sig till prostitutionen som turist eller som infödd.

Tiden gick och jag blev tvungen att resa till norra Laos för att försöka finna på en leverantör av trä för produktion av dörrar till byggprojekten.

Efter flera dagars resa upp i norra Laos, kom vi hungriga, törstiga, och trötta efter en färd i dimma och tjock rök från brända bergstoppar, fram till orten Phonsavan och Crater bar.

Det låter fint men det kan jag säga att ingen normal människa skulle gå in i en byggnad som var byggd av flygplansvingar och plåt från flygplan som störtat efter det att de blivit nedskjutna under Vietnamkriget, men inget annat alternativ fanns.

Jag och Maria blev sittande där tillsammans med tre tyskar som redan suttit där i två timmar i förhoppning att få någonting till livs.

Det fick vi veta en timme senare när vi började prata med varandra i samband med att vi alla hörde ett jävla liv från andra sidan en tunn plåtvägg av korrigerad plåt, när en höna som inte ville släppa livet till en gryta, skrek hejdlöst.

När det hade dröjt ytterligare någon timme innan maten kom in på bordet, hade jag börjat intressera mig för bombkartor, bilder på män från CIA, amerikanska soldater och noter under bilderna som berättade om hur CIA byggde upp den hemliga armén med hjälp av Hmongfolket. Det är en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av nittonhundratalet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. De ogillade kommunismen och var en lättmanipulerad folkgrupp för CIA. Lätt att få dem till samarbete med USA och kriga mot kommunismen i Laos och Vietnam.

Detta innebar att Hmongerna blev till stora delar helt isolerade efter kriget och för att få mat på bordet sålde de vapen som de kunde finna i grottor utefter gränsen till Vietnam, opium från bergstopparna och döttrar till bordeller.

Nu ledde Gud mig till en plats med historia, en bakgrund och en tydlig signal.

Efter de första timmarna i Phonsavan, timmar som kom att bli dagar, grodde detta så mycket i mitt huvud att jag nästan tappade fokus på vad skälet till vistelsen i området var, att finna en träproducent.

Min kommunikation med Maria blev mycket fåordig, så pass att hon trodde jag blivit sjuk.

Jag var sjuk, jag led av nyfikenhet och misstänksamhet.

Plötsligt började jag prata och då kom allt, alla mina tankar. Någon där uppe sa till mig att jag skulle skriva en roman, en dokumentär roman och i den ta in allt som jag nu lärt mig och som jag senare skulle komma att lära mig.

Dela med mig av hur handeln med människor kan se ut, få historien om Prim, hennes liv tillsammans med mamma Lu ut i världen i Under floden, väcka kunskapen om handeln med människor, droger och vapen. Det kom att bli spänningstrilogin Under Floden, tiggarpojken och Sista färden.

Följ ”Samnang Tiggarpojken” i hans dramatiska liv under tiden i Phnom Penh fram till mörka dolda platser Bangkok där myndigheten blundar under sexhandel med barn och därefter de bägge kvinnorna som under lång tid blivit utnyttjade och våldtagna i stadens bordeller. Hur de finner kärleken hos varandra i romanen ”Sista färden”, där natten faller mörk och rummet fylls av tystnad medan Prims närvaro skänker ljus till Bees liv.


Året efter, 2014 kom Byggfirman som avslöjar handel med svart arbetskraft från bland annat Baltikum och prostitutionen samt sprithandeln i byggbranschen.

Spänningsromanen Opium som kom ut 2017 var krävande när det kom till faktainsamlingen och det tog lång tid innan jag lyckades köpa mig upp i norra Laos till de områden där opium odlas nära gränsen till södra Kina. Vi vet sedan tidigare att det i många fall är Militären och polisen som ligger bakom möjligheterna att odla, frakta och sälja opium eller färdigt heroin.

I uppföljaren, En tid för gudar, 2019, lär vi oss också om hur Erik tar tio kilo heroin till Sverige från Laos. Han går!

Jag har i samband med den senaste romanen Bedrägeriet, 2020, fått frågan om jag känner rädsla när jag skaffar in faktamaterial. Mitt svar har varit: En del människor existerar. Jag lever och måste, jag mår bättre om kunnandet når ut till världens folk.